En del av de europeiska bankerna – bland annat Deutsche Bank – har stora problem, och oron för bankernas lönsamhet har sänkt bankaktiernas kurser dramatiskt. Det har också blivit avsevärt dyrare att skydda sig mot bankernas kreditrisker i år, skriver Vesa Engdahl.

Störtdykningen för banksektorn i Europa har orsakat gråa hår för placerarna. Det sista som vi skulle behöva i det här läget är en ny bankkris. Det internationella finansieringssystemet har mycket mångskiftande beroenderelationer och därför skulle problem i det europeiska finansieringssystemet sannolikt spridas till hela världen. Alla kommer ihåg hur det gick år 2008 när den amerikanska investeringsbanken Lehman Brothers gick omkull.

Nu är det inte år 2008, då man misstänkte bankernas solvens på marknaden. Det var mycket svårt för banker att få finansiering, och slutligen rasade hela kreditmarknaden. Övervakningen av bankerna har stramats åt sedan finanskrisen 2008–2009 och bankerna har fått lov att förstärka sina balansbuffertar. År 2009 var förhållandet mellan primärkapital och riskviktade fordringar (Tier 1 Capital Ratio) för europeiska banker 9 procent. I fjol hade denna relation gått upp till 12,5 procent. Utöver det att bankerna är bättre kapitaliserade i dag har de tack vare Europeiska centralbankens stimulerande finanspolitik också en bättre likviditet i dag än före finanskrisen.  Läget är dock inte helt oproblematiskt.

sve_graffa1

De europeiska bankernas aktiekurser har sjunkit dramatiskt i år och skyddet mot bankernas kreditrisker har blivit avsevärt dyrare. Detta återspeglar en oro för bankernas förmåga att leverera resultat och behålla sin lönsamhet i en miljö med långsam ekonomisk tillväxt och en mycket låg eller till och med negativ räntenivå. Dessutom höjer den ökade regleringen och åtgärderna för att anpassa sig till den förändrade affärsmiljön bankernas kostnader.

sve_graffa2

I februari, då pressen mot bankerna var störst, blev generaldirektören för tyska Deutsche Bank tvungen att försäkra att bankens solvens är i ordning. Han fick stöd av den tyska finansministern Wolfgang Schäuble, som också konstaterade att han inte är bekymrad över bankens läge.  I allmänhet innebär försäkringar på denna nivå i verkligheten ingenting annat än problem. Ur ett mer allmänt perspektiv ligger euroområdets problematiska punkt inte i Tyskland, utan i Italien.

schauble_new
Tysklands finansminister Wolfgang Schäuble är inte – åtminstone offentligt – oroad över den största tyska bankens situation.

Banksektorn i Italien är i ett dåligt skick. Italien har skjutit upp städningen av bankerna år efter år. Situationen har blivit allt trassligare, och samtidigt har det blivit allt svårare att skapa ordning i branschen. För närvarande utgör andelen oreglerade krediter av alla krediter i banksektorn i Italien otroliga 18 procent.  Dessa krediter borde städas bort från bankernas balansräkningar, men enligt de nya europeiska regler som trädde i kraft i början av 2016 ska kostnaderna för räddandet och omkapitaliseringen av problembanker i första hand överföras på dem som äger bankernas aktier och skuldebrev, innan skattebetalarna kallas till undsättning. Det är fråga om de så kallade nya ”bail-in”-bestämmelserna.

Att tillämpa bail in-förfarandet är smärtsamt, särskilt i länder där inte bara institutionella placerare utan även många privata placerare innehar bankers skuldebrev. Då kan det vara svårt, om inte omöjligt, för politikerna att överföra kostnaderna för städningen av bankernas balansräkningar på dem som äger bankernas skulder utan starka protester från folket och förlust av väljarnas röster. Italien är just i en sådan situation.

Det lutande tornet i Pisa är nu en symbol för banksektorn i Italien. Landet ligger i eurokrisens epicentrum.
Det lutande tornet i Pisa är nu en symbol för banksektorn i Italien. Landet ligger i eurokrisens epicentrum.

I Italien äger privata placerare skuldebrev i bankerna till ett belopp på cirka 200 miljarder euro, vilket motsvarar 12 procent av landets bruttonationalprodukt. Italienska regeringen kan inte köpa problemkrediterna av bankerna till ett pris som ligger nära deras nominella värde eftersom detta skulle stå i strid med EU:s bestämmelser om statsbidrag. Köp till en avsevärt rabatt – till ett pris som motsvarar det faktiska marknadspriset – skulle innebära betydande förluster för bankerna, av vilka en del skulle kunna förmedlas till de privata placerare som köpt bankers skuldebrev, dvs. till vanliga hushåll.

Denna väg skulle kunna bli ett politiskt självmord för statsminister Matteo Renzi. Italien är i trångmål. Landet har två alternativ, av vilka ingetdera är trevligt: 1) slå hårt mot privata småplacerare och hushåll eller 2) fortsätta att streta med den problematiska banksektorn som håller på att krossas under berget av oreglerade krediter.

Italiens statsminister Matteo Renzi har hamnat i ett mycket svårt läge.
Italiens statsminister Matteo Renzi har hamnat i ett mycket svårt läge.

Centralbankernas exceptionellt stimulerande finanspolitik och den artificiellt låga räntenivån har en längre tid gett stöd till priserna på riskfyllda placeringsobjekt. Placerarna har kanske blivit alltför vana vid att höra den upprepade visan om att det inte finns några alternativ till aktier i den rådande räntemiljön.

När allt fler centralbanker fattar beslut om negativa depositionsräntor har man också börjat diskutera huruvida den stimulerande finanspolitiken i praktiken orsakat större skada än fördelar. De senaste räntesänkningarna och löftena om ytterligare stimulans har inte åstadkommit den vanliga reaktionen på marknaden, som gjort att aktiekurserna stigit och valutan försvagats.

sve_graffa3

Europeiska centralbankens negativa depositionsräntor är ett riskfyllt finanspolitiskt experiment, och det finns inga garantier för att det har effekt. Vi vet inte med säkerhet vad som slutligen följer av minusräntorna. Centralbankerna har naturligtvis berättat hur de önskar att de negativa räntorna påverkar bankernas åtgärder och därigenom hela ekonomins funktion. Genom de negativa räntorna vill centralbanken åstadkomma att pengarna kommer i rörelse, så att de först förstärker finansekonomin och snart också realekonomin.

Den ökande kreditgivningen och penningmängden i ekonomin väntas avvärja hotet för deflation och göra inflationen snabbare, stödja den ekonomiska tillväxten och försvaga valutan, vilket stimulerar exporten.

Tills vidare har finansmarknaderna dragit större nytta av centralbankernas finansexperiment än realekonomin. Den exceptionellt starkt stimulerande finanspolitiken har inte åstadkommit något stort lyft inom ekonomierna. Inte heller är bevisen på dess förmåga att generera inflation särskilt övertygande.

I värsta fall kan Europeiska centralbankens minusränta skapa rejäl oreda inom euroområdet. De negativa depositionsräntorna pressar bankerna eftersom de måste betala för sina centralbanksdepositioner. Utöver detta anses de negativa räntorna krympa bankernas marginaler eftersom bankerna inte har kunnat överföra de negativa depositionsräntorna på sina kunder. Detta innebär att den räntepolitik som bedrivs direkt drabbar bankernas resultat, hotar deras lönsamhet och kan leda till att kreditmiljön blir stramare och kreditgivningen minskar.

Europeiska centralbanken försöker dock lindra denna smärta med sitt beslut av den 10 mars om lansering av programmet TLTRO II, som erbjuder bankerna förmånlig, långfristig finansiering från och med sommaren 2016. Inom ramen för programmet till och med betalar centralbanken för att bankerna söker finansiering hos centralbanken.  Samtidigt ger denna åtgärd mer tid för att lösa strukturproblemen i bankerna i Italien och i problembanker i andra länder i euroområdet.

Framgång inom ekonomin i euroområdet förutsätter en välmående banksektor. Därför vore det katastrofalt och totalt oändamålsenligt om penningpolitiken skapade en nedgång på kreditmarknaden och drev bankbranschen i en kris. I detta läge kommer man lätt att tänka på det gamla talesättet om att vägen till helvetet är stenlagd med goda föresatser.

22.03.2016