Den ekonomiska historien har lärt oss att det inte är ekonomipolitiskt smart att begränsa konsumtionen av utländska produkter och tjänster genom protektionism.

USA:s president Donald Trump har på sistone fällt uttalanden om tulltariffer som låter oroväckande ur ett ekonomihistoriskt perspektiv. Importtullar har nu införts på aluminium och stål och flera tullar planeras.

USA:s främsta handelspartners har utlovat motåtgärder och risken för handelskrig har höjts. Den allt starkare negativa spiralen som orsakas av importtullarna kommer ändå inte att på lång tid kunna bromsa världshandeln. Likväl är det skäl att minnas att handelskrig bör undvikas med alla medel.


Den stora depressionen förlängdes på grund av protektionism.

Trumps inställning skulle vrida klockan tillbaka. För nästan 90 år sedan inträffade 1930-talets stora depression som präglades av den ökande protektionismen. Den dåliga ekonomin ledde till att många länder – inte bara USA – införde tulltariffer, importkvoter och valutakontroller för att begränsa konsumtionen av utländska produkter och tjänster.

Den ökande protektionismen i dess olika former förlängde depressionen på olika håll i världen.

Sommaren 1930 stiftade USA Smoot-Hawley-lagen, som höjde importartiklarnas tulltariff med i medeltal en femtedel, vilket ledde till höjda importpriser för omkring 900 produkter. USA:s främsta handelspartners upprördes starkt av detta. De meddelade redan vid lagberedningen att de vidtar motåtgärder om lagen träder i kraft. Detta skedde också, samma år. Landets största handelspartner Kanada införde tulltariffer på 16 produkter som totalt stod för nästan en tredjedel av USA:s export till Kanada.

Den protektionistiska vågen stärktes ytterligare från mitten av 1931. Finanskrisen orsakade en spricka som fick hela världshandeln att bryta samman.

I Europa kollapsade Österrikes största bank Creditanstalt, vilket destabiliserade finansmarknaden och stoppade kapitalflödena. Tyskland behövde utländska finanser för att täcka statens utgifter och de sinande kapitalflödena utlöste en försvagning av den tyska marken.


Protektionismen förlamade världshandeln.

För att förhindra förluster i guld- och valutareserverna var Tyskland tvunget att införa strikta begränsningar i valutarörelserna. Detta inverkade i sin tur negativt på kapitalrörelser och handelsfinansiering.

Ungern, vars ekonomi var bunden till Österrike, införde kapitalbegränsningar i juli 1931. I augusti hade krisen spridit sig till Storbritannien, då de brittiska bankernas handelskrediter till Tyskland frystes. Eftersom det rådde hög arbetslöshet ville Bank of England inte göra en kraftig ränteförhöjning. Istället avstod de från guldmyntfoten och lät pundets värde försvagas.

Detta skickade en ny chockvåg genom världsekonomin. Många länder följde Storbritanniens exempel och avstod antingen från guldmyntfoten eller införde restriktioner som minskade importen och stärkte betalningsbalansen. Finland, exempelvis, lät marken försvagas i förhållande till guldvärdet.

Andra länder började begränsa guldets kapitalflöden ut ur landet. Det försvagade valutavärdet höjde exportens konkurrenskraft för många länder. Som en följd av detta införde länderna som behållit guldmyntfoten importtullar för att stoppa billigt, utländskt importgods. Brittiska varor stötte på en 15 procents importtull i Frankrike och även Kanada införde importtullar för Storbritannien.

Totalt sett ledde Bank of Englands devalvering till en märkbar försämring i världshandeln och den internationella betalningstrafiken. Världshandeln minskade med omkring 10 procent år 1931 och 15 procent år 1932.


Genom GATT-avtalet som ingicks 1947 försökte man avreglera världshandeln.

Protektionismens negativa effekter på världsekonomin var stora. Efter andra världskriget försökte västländerna undvika att situationen upprepades. År 1947 undertecknade 23 stater det multilaterala handelsavtalet som går under namnet GATT. Finland anslöt sig till avtalet våren 1950.

Målet med GATT-avtalet var att sänka tullarna och minska handelshindren samt öppna olika länders ekonomier för utrikeshandel. Under årens lopp har många förhandlingsrundor pågått gällande en liberalisering av världshandeln. År 1995 grundades Världshandelsorganisationen WTO med GATT-avtalet som bas.

Efter andra världskriget inleddes återuppbyggandet av Europa med hjälp av Marshallplanen som finansierades av USA. Tack vare Marshall-hjälpen kunde de europeiska länderna förnya sin industriella infrastruktur samt finansiera inhemsk konsumtion och socialpolitiska reformer.

Ur den internationella handelns synpunkt var Marshall-hjälpens viktigaste del avskaffandet av handelsbegränsningar mellan de länder som deltog i programmet. I början av programmet bedrev de europeiska länderna fortfarande utrikeshandel bilateralt och i huvudsak utan konvertibla valutor. Återgången till multilateral handel och konvertibla valutor skedde via den Europeiska betalningsunionen som grundades 1950 med stöd av USA. Dess 18 grundande länder var också medlemmar i OEEC dvs. Organisationen för europeiskt ekonomiskt samarbete.

Samtidigt avskaffade man gradvis kvoterna i utrikeshandeln. Slutresultatet var ett system som tillät att man avstod från 1930-talets utbredda protektionism inom utrikeshandel.


USA var primus motor för liberaliseringen.

År 1955 hade de åtta OEEC-länderna som gjort mest för att avreglera handeln redan liberaliserat 90 procent av sin utrikeshandel enligt organisationen. De fyra följande länderna hade liberaliserat 75–90 procent och de tre sista 60–75 procent av sin utrikeshandel.

Staterna som erhållit Marshall-hjälp bildade senare under USA:s ledning Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling OECD. USA spelade också en viktig roll i uppkomsten av handelsavtalet GATT.

I allmänhet spelade USA en avgörande roll i avvecklandet av protektionismen och avregleringen av världshandeln efter andra världskriget.

De grundande medlemmarna gav den internationella valutafonden IMF fullmakt att övervaka valutakurserna och bytesbalanserna. Valutafonden garanterade stabila valutakurser och uppmanade sina medlemsländer att avskaffa valutarestriktionerna för att trygga den internationella handeln.

I Finland framskred avregleringen av utrikeshandeln långsammare än i övriga Europa. Finland stod utanför Marshall-hjälpen och deltog därför inte heller i liberaliseringen av handeln i enlighet med programmet. En klar utveckling mot frihandel inleddes i Finland först på 1960-talet.

Trumps protektionistiska tänkesätt är problematiskt, eftersom det ökar osäkerheten i världsekonomin och påverkar den globala förmågan och viljan att konkurrera på stora marknader som byggts upp under årtionden.

På individnivå kan protektionismen också ha negativa konsekvenser för många människors arbetsplatser.

06.08.2018